I år är det 30 år sedan min familj flyttade till Malmö från Stockholm. Efter sommaravslutningen tog mamma med mig och två av mina systrar och flög mot vårt nya hem. Pappa var redan på plats och var i fullgång med renoveringen av vår nya japanska restaurang Osaka Inn [skrivit om pappas väg till det japanska köket här].
Restaurangen låg på Södra Vallgatan 4, precis vid kanalen. Innan flytten till Malmö hade mina föräldrar endast haft kinesiska restauranger i både Stockholm och Köping. Detta var mina föräldrars största restaurangsatsning och jag kan tänka mig att det var nervöst. Fyra japanska tatamirum platsbyggdes och stora paket med allt från porslin, möbler, matmodeller av vax kom i stora lass från Taiwan, de hade satsat allt och mycket till på detta och var exalterade på hur Malmö skulle ta emot den japanska maten.
Sommaren 1989 invigdes mina föräldrars dröm som de slitigt och gått all in på. Vänner från hela Sverige åkte till Malmö för att fira med dem och bland annat så bjöds det på Teppanyaki till huvudrätt. Vår familjevän Jimmy 哥哥 [Storebror Jimmy] filmade och förevigade invigningen åt oss. Rätt tung uppgift då videokamerorna på den tiden inte är smidig som en mobilkamera precis…Jag är otroligt tacksam över dessa klipp som vi fått förevigat av Jimmy.
Sedan 1989 fram till 2003 spenderade min familj mycket tid på restaurangen. Vi har haft jag vet inte hur många bröllopsmiddagar, karaokekvällar och tävlingar, födelsedagsfester på denna plats som jag älskade och hatade på samma gång. Besvikelsen när man hör att någon bokat restaurangen för bröllop på midsommarafton så att vi inte kan vara lediga – igen, att vara arg och skämmas att man inte kan ha ett normalt familjeliv som alla andra klasskamrater verkar ha, att ständigt lukta frityr- och restaurangos. Men den var även min trygghet, på hösten/vintern så längtade jag efter att komma fram till restaurangen så att jag kunde dricka en varm misosoppa eller få en skål med varm nudelsoppa. CD-skivorna på repeat som jag kunde låtföljden på utantill, att sitta och äta middag med pappa och mamma och titta på en taiwanesisk- eller kantonesisk-serie i restaurangköket och i hemlighet hoppas att ingen middagsgäst kommer in så man kan se nästa avsnitt i fred och sedan i nästa stund vara orolig att månaden ska gå dåligt. En arbetsplats familjen spenderar så mycket tid på så det blev vårt andra hem.
Ibland gör det fortfarande lite ont att titta åt det hållet och inte se den blå markisen med OSAKA INN skrivet i typnitt extra large. Känslan av att inte få gå in och besöka sitt barndomshem för att någon annan bor där nu om ni förstår känslan. Platsen där jag och mina systrar växt upp på och delat så mycket glädje och ledsamheter med familj och vår restaurangfamilj och där fröet till min matpassion såddes. Grattis på 30-års jubileet vårt älskade Osaka Inn.
