Här är min storasyster Marie och jag, vår 大大 (Dà Dà, Dà betyder stor men kan också tolkas som äldre). Idag är det Maries födelsedag och jag vill passa på att berätta lite om min syster, den äldsta av min fantastiska syskonskara på fyra systrar!
Maries fötter funkar som hennes händer och hon kan knåda deg till bao och dumplings med fötterna och har ett stort härligt skrikskratt som smittar. Vi är ju som ni säkert förstått vid detta laget, ett matglatt gäng min familj och inte minst Marie som alltid imponerade och slog rekord i antal slukade dumplings både hemma och hos vänner. Hennes mage har beskrivits som ett svarthål, aptiten och matglädjen ständigt på topp. Men sedan ca 18 år tillbaka får hon huvudsakligen sina måltider genom sondmatning på grund av problem med svalget som gör att hon lätt sätter maten i halsen. Att anpassa sig till detta har inte varit helt lätt och trots att det gått så lång tid känns det fortfarande fel att hon inte deltar vid familjemåltiderna. Det gör extra ont i hjärtat när jag tänker på att Marie, denna personifiering av matglädje som inte längre kan njuta av maten som hon brukade, men en munsbit eller två slinker ner då och då såklart.
Marie fick en CP-skada i Taiwan när hon var runt ett år gammal. Hennes typ av CP-skada innebär att hon inte kan uttrycka sig genom tal och behöver assistans med det mesta i vardagen. Marie är inte bara en foodie av rang, utan kan fem språk plus att hon kommunicerar via ett system som kallas Bliss-språk (grafiska tecken).
En av hennes favoriträtter är taiwanesiska brässerade grisfötter (som är en traditionell födelsedagsrätt). Mamma och pappa har så klart laddat upp för dagen så Marie får smaka en bit eller två. Som sagt att äta, och inte minst att kunna äta överhuvudtaget är en lycka och den ska inte tas för given. Föräldrarna brukar kalla henne 月娘, Lady Moon löst översatt (taiwanesiska för Chang’e), då Maries födelsedag infaller runt Månfestivalen/ Mid-autumn festival, fint va? ❤ Grattis vår kära 大大!