Ji’s dream of sushi

En sjuttonårig pappa med den japanska kocken han var lärling hos. Kocken var en japan som bosatt sig i Taiwan.
Pappa och ägaren till en japansk restaurang bredvid den han jobbade på i Taichung.

Som ni kanske redan förstått så har min vurm och kärlek för Japan och det japanska köket kommit från mina föräldrar som träffades när de jobbade på en japansk restaurang i Keelung. Den japanska maten, musiken, inredningen och inte minst animeserierna jag och mina syskon vuxit upp med har verkligen gjort avtryck hos mig. Men jag har också funderat mycket på hur det hela började? Taiwan var ockuperat av Japan från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. Så under mina föräldrars uppväxt och än idag är Taiwan starkt influerat av Japan, till exempel så finns det många japanska låneord som vi använder i taiwanesiskan.

Min pappa ÄR kock, för mig har det varit hans essens, så länge jag kan minnas har det varit så. Kanske är det därför jag inte ställt de självklara frågorna som – varför blev du kock pappa? Jag och pappa satt och gick igenom bilder från hans ungdom, bilder från när han först kom till Sverige, hans första egna restaurang och min pappas stolthet – restaurang Osaka Inn här i Malmö.

Ända sedan jag var liten har jag älskat att titta på gamla foton av mina föräldrar. Det var så spännande, gulnande bilder på det som skulle föreställa mitt hemland och personer som stod mina föräldrar så nära men som jag aldrig besökt eller hälsat på.  Det var så roligt att sitta och fråga mamma och pappa om vännerna och platserna på bilderna. Ett av mina favoritfotografier på min pappa är när han sitter bakom en vän på en moped, ler stort och har en gitarr slängd över axeln, så där lite avslappnat och coolt. Att min pappa velat bli musiker har jag vetat sedan jag var liten. Historien om hur han sexton år gammal rymde från sitt jobb som diskare på en restaurang för att åka till storstaden och gå på audition på en musikskola har blivit en kär men samtidigt hjärtskärande anekdot som återberättats hundratals gånger hemma. Pappa hade anlänt till ”storastaden” sent på kvällen och för att snåla in på pengarna så han la sig på en bänk på stationen med väskan som huvudkudde. När han vakande upp nästa morgon så var allt han ägde (som rymde i en tygväska) borta. En tågkonduktör som tyckte synd om honom lät pappa åka hem i en godsvagn bland djuren. Efter han hoppat av tåget fick han gå tre timmar innan han slutligen var hemma och fick skamset berätta vart han varit för farfar och farmor som blev rasande på honom.

Pappa gav inte upp för det, han sökte jobb i storstaden [Taichung], tog gitarrlektioner och spelade när han hade tid. Han började som lärling hos en japansk kock och lärde sig grunderna inom det japanska köket. Med tiden så blev det hans huvudfokus och pappa blev fullfjädrad japansk kock efter fyra år på restaurangen. Jag frågade pappa varför han gav upp musiken och han sa att det var svårt utan kontakter men han kände att han fick utlopp för sin kreativitet i maten. Ja, kreativ har han allt varit, från det att mina föräldrar flyttade till Sverige och pappa tog jobb på olika kinesiska restauranger till restaurangerna han och mamma startat och de rätter jag sett honom skapa och lägga upp.  Min pappa har verkligen fått använda sin kreativitet, kanske inte riktigt i den form han föreställde sig som tonåring men likväl är den obegränsad. Det har gått nästan 10 år sen vi stängde vår sista restaurang- restaurang Sakura men det händer fortfarande att pappa får feeling för att göra storartade festmåltider. Då sitter hela vår stora familj och pappas vänner runt matbordet redo med våra matpinnar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *