Att växa upp i Sverige, i ett taiwanesisk hem och på mina föräldrars restaurang, ni kan tänka er att jag har hört ett och annat nedlåtande om både min kultur och vår mat.
Det är inte alltid jag kunnat säga att jag är stolt över vår matkultur. Det har inte heller alltid varit självklart för mig att dela med mig av heller för den delen. Som barn fick jag se vuxna människor på restaurangen göra sig roliga över mina föräldrars uttal eller kommentera och gör narr av maten. Visst att jag alltid varit matintresserad men utifrån hur vi blivit bemötta har det inte alltid varit givet att dela med mig av matkulturen som jag, min familj och mina vänner blivit retade för. Vill jag verkligen öppna upp för den typen av kommentarer som jag hört så många gånger innan?
Det har skett en stor förändring i och med de kinesiska kökens ökade popularitet de senaste åren. Många fler som är intresserade av att ta del av matkulturen och ingredienserna som vi använder och jag är jätteglad för intresset och alla som är nyfikna på det jag visar och lägger upp. Det är en stor anledning till att det är kul att fortsätta med det jag gör!
Första gången jag hörde uttrycket ”från tryne till knorr” användas i en positiv bemärkelse så fattade jag inte. Jag fattade inte hur kockar/kök som i samhället ansågs mer fina kunde hyllas för det medan våra kycklingfötter hånades? Mat och kulturer som ansågs mer lågstatus kunde man fortsätta driva med även om det var samma kycklingfötter som tillagades.
I min bok Dumplings & annan dim sum har jag tagit med några rätter och ingredienser, inte för att chocka eller för att ge inspo till någons ”fear factor”-tävling utan för att det är mat jag tycker om och vill dela recepten på. Om du inte testat än hoppas jag att jag kan introducera dem till dig.
För mig kändes Phoenix claws rätt självklart att ha med i en bok om dim sum. Men gissa om jag fick ett litet moment när vi fotade rätten. Nu gör jag en kokbok där jag har med ett kinesiskt recept på kycklingfötter! Fick sån kick när min förläggare Maria frågade ”Ska du inte äta en så vi kan fota med benen också?”. JA! Såklart jag skulle det!
Century eggs, mitt älskade Century egg. För mig en barndomens lyxdelikatess. Det är inte billigt styckpris på dessa och sällan vi fick äta ett helt ägg själv utan fick det oftast delat/hackat i maten. Folk har frågat mig om dessa ”konstiga ägg” som de hört talas om, tv-program har haft den som en typ av bestraffning i olika typer av lekar och spär på den ”ruttna ägg”-stämpel som ägget fått. I boken är den med i ett recept på ett av mina favorit sätt att äta century egg nämligen i en congee (kinesisk risgröt/soppa).
Många av er känner säkert till diskussionerna om MSG. När jag växte upp så skämdes jag jättemycket över att vi använde MSG på restaurangen. Gäster kunde säga att det var farligt och ville absolut inte ha det i deras mat och jag gick irriterat in till köket och frågade varför de måste envisas med att använda MSG. Nu vet jag mer och förstår hur detta och rasismen mot kineser hänger ihop. Om du inte sett det än så rekommenderar jag verkligen David Changs Ugly Delicious avsnitt om Fried Rice på Netflix.
Kan vara så att jag är i en väldigt matintresserad bubbla där jag ser att intresset för HELA den kinesiska matkulturen ökar. Även om jag inte tror att mina barn och deras generation kommer slippa kommentarer som ”Äter ni det?” helt och hållet, så rör vi oss mot rätt håll vill jag hoppas.
Detta var lite tankar jag haft under processen med kokboken lagom till en fredag. Ha en härlig helg nu 🙂
